Barns mående över tid: varför ett samtal fångar en dag och missar veckorna

Barns mående över tid är svårt att fånga i ett enda samtal. Ett uppföljningsmöte, ett återbesök och en fråga vid köksbordet på söndagskvällen ställer i praktiken samma fråga: hur har det varit sedan sist? Svaret vilar på minnet av veckor som redan har passerat, och det minnet är mer opålitligt än vi brukar räkna med.

Om vi vill veta hur ett barn har haft det under veckorna som gått behöver vi förstå hur minnet formar det svaret.

Minnet rekonstruerar

När någon ombeds sammanfatta en vecka i efterhand rekonstruerar hjärnan den. En genomgång av momentanmätning i BioPsychoSocial Medicine räknar upp flera sätt det sker på: sinnesstämningen när frågan ställs färgar svaret, det som hänt nyligen är lättare att komma åt än det som hände på tisdagen, och det som stack ut minns man lättare. Retrospektiv självskattning är därför känslig för det forskningen kallar minnesbias.

För en vuxen som ska beskriva sin egen arbetsvecka är det hanterbart. Vi vet att vi förenklar och kan korrigera för det. För ett barn som ska svara på hur de senaste veckorna har varit, med en handläggare eller behandlare mitt emot sig, blir felkällorna fler. Frågan är stor, tidsspannet är långt, och det som återstår i minnet är det mest laddade.

Resultatet blir ett underlag som ser ut som en beskrivning av en period men i själva verket beskriver ett ögonblick, uttalat om en period.

Därför finns momentanmätning

Forskningen har en metod som är byggd för att komma runt just den här bristen: ekologisk momentanmätning, på engelska ecological momentary assessment, förkortat EMA. Man ställer korta frågor upprepade gånger, nära det som mäts, i personens vanliga miljö.

Det ekologiska syftar på att mätningen sker i personens vardag. Det momentana syftar på att frågan handlar om det som är nära i tid. I en översikt av Shiffman, Stone och Hufford beskrivs syftet med EMA som att minska den minnesbias som begränsar retrospektiva självskattningar. Metoden används också i studier av barns och ungas psykiska hälsa och beteende.

EMA ger ett jämnare svar. Många korta nedslag över tid tecknar en linje som ett enda långt samtal inte kan teckna, hur skickligt det än förs. En linje kan röra sig, plana ut eller vända.

Barn och unga svarar inte som vuxna

Det finns också ett utvecklingsmässigt skäl att fråga ofta och kort. I en systematisk översikt av hur barn och unga självskattar sin hälsa stämde svaren bättre med dagboksanteckningar när tidsperioden var kortare, och en intervjustudie tydde på att barn under åtta år inte förstår begreppet vecka. Att be ett yngre barn väga ihop tre veckor till ett samlat omdöme är att be om något som är svårt.

Till det kommer situationen. Ett barn som svarar på hur det är hemma, med en vuxen professionell närvarande, svarar också på en tyst andra fråga: vad är okej att säga här, och till vem. Det är rimlig försiktighet, och den formar också svaret.

Fråga kort, ofta och åldersanpassat, och två av dessa problem krymper. Tidsspannet blir kort nog att minnas och frågorna små nog att förstå. Kvar står frågan om vem barnet svarar inför. Den handlar om vem som får läsa svaren, och korta frågor löser den inte på egen hand.

Glappet där ingenting mäts

Glappen blir också långa när ett barn väntar på vård. Enligt den nationella vårdgarantin ska den som söker vård få en medicinsk bedömning i primärvården inom högst tre dagar. För barn- och ungdomspsykiatrin finns sedan 2011 en förstärkt vårdgaranti, med målet att ingen ska vänta längre än trettio dagar på en första bedömning och ytterligare trettio på fördjupad utredning eller behandling.

Även när målet nås mäts väntan alltså i veckor, upp till två månader. Under de veckorna rör sig ett barns mående, och där ser uppföljning genom besök minst. Ett återbesök en gång i månaden fångar tolv dagar om året.

Det märks för den som ansvarar för uppföljning, till exempel en handläggare inom socialtjänsten med ansvar för ett placerat barn. Korta, återkommande frågor kan komplettera ett samtal per månad och ett underlag byggt på det starkaste minnet, och ge bedömningen något att luta sig mot mellan gångerna. Det är utgångspunkten för hur Omsio Hemma stödjer kommun och socialtjänst, med en riktning över tid.

Att fråga ofta, kort och åldersanpassat

Korta, upprepade och åldersanpassade frågor ställer krav på själva frågorna. De måste vara få nog att orka svara på varje gång, och skrivna för olika åldrar, eftersom en åttaåring och en femtonåring inte möter samma fråga på samma sätt. De måste också vara stabila över tid. Annars mäter man förändringar i formuläret i stället för förändringar i måendet.

Omsio Hemmas frågebank är byggd efter den principen. Frågorna är åldersindelade och fördelade över de behovsområden som används inom BBIC, och banken är låst och versionerad: en ändring blir en ny version, och varje svar bär med sig vilken version det besvarade. En linje som ska betyda något över tolv veckor kräver att frågan var densamma hela vägen. Hur frågorna förhåller sig till forskning och BBIC står i grunden bakom frågorna.

Följdfrågorna räknas inte in i något värde. De ger samtalet något att utgå från. Trenden visar om något har rört sig sedan sist, och i samtalet avgör ni om det är värt att prata om.

Omsio Hemma visar veckorna mellan besöken som en rörelse över tid, ett underlag för den bedömning som görs i samtalet.