Därför skiljer sig barnets självskattning från den vuxnas

Barns självskattning av hur en vecka varit kan skilja sig från den bild en vuxen ger av samma vecka. Det märks tydligast i uppföljningsrummet. En handläggare eller behandlare frågar hur det varit sedan sist, och det är ofta en vuxen i familjen som svarar. Barnet sitter bredvid.

Ju yngre barnet är, desto rimligare är det att en vuxen översätter. Men de två rösterna landar inte alltid i samma bild.

Barn och vuxna skattar olika saker

En förälder och ett barn står på olika platser och ser olika saker. En vuxen ser barnet utifrån, i de sammanhang den vuxna själv är närvarande. Barnet bär med sig timmarna som ingen vuxen var med om.

Det som händer inuti syns sämst utifrån

Det som rör sig inuti ett barn är svårt för någon annan att se.

Utagerande signaler märks. Ett barn som stökar, bråkar eller drar sig undan högljutt lämnar spår som en vuxen kan skatta. Det som vänds inåt gör det inte på samma sätt.

• Oro, nedstämdhet och ångest är per definition svåra att bedöma utifrån, eftersom de sällan tar plats i rummet.
• Ensamhet och att känna sig utanför syns nästan bara för den som bär det.
• Ett barn kan hålla ihop dagen inför vuxna och släppa allt först när ingen ser.

Ju mer av ett barns mående som vänds inåt, desto mindre av det når en extern bedömare.

Ju yngre barnet, desto mer är bilden en översättning

Ett etablerat formulär som SDQ, som beskrivs längre ned, finns enligt Socialstyrelsens metodguide för föräldra- och lärarskattning från tre år, men som självskattning först från elva år. För de yngre barnen är det alltså en vuxen som skattar, vilket är begripligt.

Men konsekvensen är att ju yngre barnet är, desto mer av det vi kallar barnets mående är i själva verket en vuxens tolkning av barnets mående. Skillnaden mellan de två får vi inte alltid syn på, för vi frågar sällan barnet parallellt.

SDQ är byggt för att kombinera rösterna

SDQ, Strengths and Difficulties Questionnaire, används för att bedöma barns och ungas psykiska hälsa. Det består av 25 frågor och finns i skilda versioner: en självskattning för barn från ungefär elva år och en föräldra- och lärarskattning från tre år. De är tänkta att användas tillsammans.

I Socialstyrelsens metodguide står det att självskattningen, när den används, bör kompletteras med en skattning från förälder eller lärare. Instrumentet är byggt utifrån antagandet att flera röster ser olika delar av samma barn, och att ingen av dem ensam ger hela bilden.

Skillnaden är information

Det finns en frestelse att behandla glappet mellan barnets och den vuxnas skattning som brus, något att medelvärdesberäkna bort tills en enda siffra återstår.

När ett barn och en vuxen skattar barnets mående olika säger avståndet något i sig. Kanske ser den vuxna inte det barnet bär. Kanske minns barnet veckan annorlunda än den vuxna gör. Bägge är värda ett samtal, och inget av dem framträder om bara den ena rösten får höras.

Barnets egen röst har också ett rättsligt stöd

När barnkonventionen blev svensk lag i januari 2020 följde artikel 12 med: ett barn som är i stånd att bilda egna åsikter har rätt att uttrycka dem i alla frågor som rör barnet, och åsikterna ska tillmätas betydelse efter ålder och mognad.

Hur ett barn mår är en fråga som rör barnet, och att fråga barnet direkt är den ordning lagen pekar mot. Barnets svar ska inte avgöra ensamt, men det ska finnas i rummet. I Omsio Hemma möter även de yngsta frågorna själva, i en form som är byggd för deras ålder.

Vad det betyder för att följa ett barn över tid

Om en enda skattning vid ett tillfälle riskerar att missa det inåtvända, gör en uppföljning som bara bygger på den vuxnas minne det i ännu högre grad. Ett uppföljningssamtal en gång i månaden visar den dag samtalet hölls, beskriven av den som mindes den bäst.

Därför flyttar Omsio Hemma frågan hem och delar upp den i sex korta, åldersanpassade frågor två gånger i veckan. Barnet svarar för sig själv, i sin egen takt, och ser sina egna veckor ritade som en himmel, lättare eller tyngre. Frågebanken är inte normerad och visar ingen poäng. Från 13 år är det den unga skriver med egna ord privat tills hen själv delar det.