Forskning · 11 november 2026
Psykisk ohälsa hos placerade barn: vad registren visar, och vad de inte kan se
Psykisk ohälsa hos placerade barn är 3–4 gånger vanligare än hos jämnåriga. Vad Socialstyrelsens kartläggning visar, och vad registren missar.

Psykisk ohälsa hos placerade barn och unga är tre till fyra gånger vanligare än hos jämnåriga som inte är placerade. Det är huvudresultatet i en kartläggning som Socialstyrelsen publicerade 2025. För den som arbetar med placeringar kommer siffran knappast som en överraskning. Mer användbart är att se hur den har räknats fram, eftersom metoden avgör vad den kan säga om ett enskilt barn och vad den inte kan säga.
Kartläggningen utgår från alla som var placerade under ett år
Socialstyrelsen tog med barn och unga födda 2002–2016 som var placerade i samhällsvård någon gång under 2022, i familjehem, på HVB eller på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem (SiS). Gruppen jämfördes med jämnåriga som inte var placerade.
Den yngsta i gruppen var alltså sex år och den äldsta runt tjugo. Uppföljningen av en sexåring i familjehem och en 19-åring på HVB ser helt olika ut, men i registren räknas de på samma sätt.
Underlaget är register. Uppgifter om socialtjänstens insatser samkördes med uppgifter om vård och om läkemedel som hämtats ut på apotek. En indikation på psykisk ohälsa betyder i korthet att barnet eller den unga har en psykiatrisk diagnos i vården, eller har hämtat ut ett läkemedel som används vid psykisk ohälsa.
Kartläggningen bygger inte på några frågor till barnen och de unga själva.
Där ligger både metodens styrka och dess gräns. Registren täcker nästan hela gruppen, och ingen faller bort för att hen inte orkade svara på en enkät. Samtidigt syns bara den ohälsa som har nått vården.
Ungefär hälften av de placerade tonåringarna har en indikation
Siffrorna gäller 2022 och finns i Socialstyrelsens kartläggning:
- Bland placerade 13–17-åringar hade 53 procent av flickorna och 49 procent av pojkarna en indikation på psykisk ohälsa.
- På SiS låg andelen bland tonåringarna på 92 procent för flickor och 82 procent för pojkar.
- Högst var andelen bland barn och unga på HVB och SiS.
Räknas åldrarna 13–20 samman blir bilden ungefär densamma, 55 procent av flickorna och 46 procent av pojkarna.
Att andelen är högst på institution säger lika mycket om vilka som placeras där som om vad placeringen gör. Barn och unga med de största behoven placeras oftare på HVB eller SiS. Kartläggningen beskriver hur vanligt något är. Den kan inte svara på om en placering gör ohälsan större eller mindre.
Skillnaden är störst i läkemedlen
Antipsykotiska läkemedel var 9–14 gånger vanligare bland placerade barn och unga än bland jämnåriga. Det är en betydligt större skillnad än den för indikationerna som helhet.
En uppföljande kartläggning från 2026 pekar åt samma håll. Många placerade barn och unga behandlas med flera läkemedel samtidigt, en del har fått dem längre än rekommenderat, och de som bor på institution får betydligt mer psykofarmaka än andra grupper. Läkemedelsgenomgångar för placerade barn och unga har lyfts fram som en åtgärd.
Förskrivningen är vårdens ansvar. Överblicken är svårare att placera. Socialtjänsten ska se till att ett placerat barn får den vård det behöver, men ett barn som har bytt placering två gånger kan ha haft kontakt med flera mottagningar. Det är inte säkert att någon av de vuxna runt barnet vet varför ett visst läkemedel sattes in, eller när det senast följdes upp.
Ökningen över tio år har mer än en förklaring
Andelen placerade barn och unga med psykisk ohälsa har också ökat. Enligt Socialstyrelsen steg den över en tioårsperiod med 12 procentenheter bland pojkar och 14 bland flickor i tonåren.
Samma rörelse syns bland barn och unga i stort. Självrapporterade psykosomatiska besvär i Folkhälsomyndighetens undersökning Skolbarns hälsovanor har ökat sedan mitten av 2010-talet, och diagnoser som depression och ångest har ökat parallellt.
Registerdata kan inte skilja mellan förklaringarna:
- Fler barn och unga mår sämre.
- Fler når vården och får en diagnos som tidigare inte hade ställts.
- Vården förskriver läkemedel i större utsträckning.
Sannolikt bidrar flera av dem samtidigt. För socialtjänsten blir slutsatsen praktisk. En stigande kurva i ett register är ett skäl att ställa frågan till barnet, och den kan inte ersätta frågan.
Fyra saker en registerindikation inte visar
- Ohälsa som aldrig nått vården. Den som mår dåligt utan att ha fått en remiss syns inte. Registren underskattar hellre än överskattar.
- Riktningen. En diagnos från 2019 och ett uthämtat recept från 2022 säger inget om hur barnet har det i dag.
- Ordningen. Uppgifterna skiljer inte ohälsa som fanns före placeringen från ohälsa som kommit under den.
- Barnets egen bild. Hur barnet själv beskriver sin vardag finns inte i något register.
Registren svarar på hur vanligt något är i en grupp. Hur ett visst barn har haft det de senaste veckorna måste frågas någon annanstans, och uppföljningen gäller alltid ett barn i taget.
Barnets egen röst finns inte i registren
Barnkonventionen är svensk lag sedan 2020 och ger barn rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem. Ett register kan visa att en 15-åring har hämtat ut ett läkemedel. Hur de senaste veckorna har känts kan bara 15-åringen själv svara på.
Det svaret är svårt att få i ett enda samtal. Frågan om hur det varit sedan sist besvaras ofta av den som minns bäst, och det är sällan barnet. Den som får frågan med en handläggare mittemot sig svarar inte heller alltid som hen skulle ha svarat hemma en vanlig tisdag.
Den luckan är Omsio Hemma byggt kring. I ett familjehem checkar alla in två gånger i veckan med sex korta, åldersanpassade frågor, barnen och de vuxna var för sig. Kopplar familjen sin konsulent ser konsulenten hur måendet rört sig över veckorna, aldrig de enskilda svaren. Frågebanken är inte normerad och ger ingen poäng, så trenden ställer ingen diagnos och gör ingen bedömning. Den ger en riktning att ta med till nästa samtal, och kopplingen inom familjehemsvården är familjens att ge och att ta tillbaka.
Frågor att ta med till nästa uppföljning
Om ungefär hälften av de placerade tonåringarna har en indikation på psykisk ohälsa är det ett vanligt läge i uppföljningen. Några frågor som följer av siffrorna:
- Finns aktuella uppgifter om barnets vårdkontakter och läkemedel i akten, och vem uppdaterar dem när barnet flyttar?
- Vet familjehemmet eller personalen på HVB vilka läkemedel barnet har, varför de sattes in och vem som följer upp dem?
- Har barnet fått beskriva sitt mående med egna ord, i ett samtal där ingen annan redan har berättat hur det går?
- Hur mår de vuxna i hemmet som bär vardagen? Belastningen i ett familjehem byggs ofta upp långt innan den syns vid ett besök.
Vanliga frågor
›Hur vanligt är psykisk ohälsa hos placerade barn och unga?
Enligt Socialstyrelsens kartläggning av barn och unga som var placerade under 2022 är det tre till fyra gånger vanligare att ha en indikation på psykisk ohälsa än bland jämnåriga som inte är placerade. Bland placerade 13–17-åringar gällde det 53 procent av flickorna och 49 procent av pojkarna.
›Vad betyder indikation på psykisk ohälsa i Socialstyrelsens statistik?
Det är ett registermått. Den unga räknas om hen har en psykiatrisk diagnos i vården eller har hämtat ut ett läkemedel som används vid psykisk ohälsa. Måttet bygger inte på frågor till barnen själva och visar bara ohälsa som har nått vården.
›Får placerade barn mer psykofarmaka än andra barn?
Ja. I Socialstyrelsens kartläggning var antipsykotiska läkemedel 9–14 gånger vanligare bland placerade barn och unga än bland jämnåriga, och andelen var högst bland dem som bodde på HVB eller SiS.
›Kan registerdata visa hur ett placerat barn mår i dag?
Nej. Registren visar vårdkontakter och uthämtade läkemedel, ibland flera år tillbaka. Hur barnet har det nu, och hur det har förändrats, behöver barnet själv få beskriva.
Ämnen
- forskning
- placerade-barn
- psykisk-ohalsa
- socialstyrelsen
- familjehemsvard
- hvb
- lakemedel
- barnkonventionen