Skolbarns hälsovanor: vem barn och unga kan prata med hemma om det som oroar

Sedan 1985/86 har Folkhälsomyndighetens undersökning Skolbarns hälsovanor ställt samma fråga till 11-, 13- och 15-åringar: hur lätt eller svårt är det att prata med din mamma, och med din pappa, om saker som verkligen bekymrar dig? Svaren kommer från barn och unga själva, och de visar något som vuxna hemma har svårt att se inifrån.

Undersökningen frågar barnet, inte föräldern

Skolbarns hälsovanor är den svenska delen av WHO-studien Health Behaviour in School-aged Children och genomförs vart fjärde år. I omgången 2021/22 svarade nästan 42 000 elever från omkring 2 300 skolor. Enkäten fylls i under skoltid.

Därför är frågan om samtal hemma ovanlig. Den gäller hur lätt det känns för den unga att ta upp något som verkligen bekymrar. Föräldrarnas egen bild av hur öppna de är ingår inte i den. Svarsalternativen går från mycket lätt till mycket svårt, och den som inte har eller inte träffar föräldern kan ange det.

En förälder kan alltså uppleva sig som tillgänglig medan barnet ändå tycker att det är svårt att börja. Att barn och vuxna bedömer barnets mående från olika platser har vi skrivit om i artikeln om barns självskattning, och samma glapp syns här i frågan om vem man kan gå till.

Mamma och pappa ger olika svar

Andelen som tycker att det är lätt att prata med sin mamma om det som oroar är hög och har legat stabilt sedan mätserien började. För pappor ser det annorlunda ut. Andelen tonårsflickor som kan prata med sin pappa har ökat över tid, men enligt Folkhälsomyndighetens nationella resultat för 2021/22 kan ungefär en tredjedel fortfarande inte göra det.

Den siffran gäller också familjer där pappan finns med i vardagen varje dag. Att en förälder är närvarande betyder inte att samtalet om det svåra går till just honom.

För vuxna hemma får det en praktisk följd. Två föräldrar under samma tak kan ha helt olika bild av hur ett barn har det, eftersom barnet berättar olika saker för dem. Båda bilderna kan stämma samtidigt. Det blir ett problem först när den ena föräldern tar sin bild för hela.

Sambandet med besvären går inte att läsa baklänges

Folkhälsomyndighetens analyser av samma material visar att psykosomatiska besvär, till exempel huvudvärk, sömnsvårigheter och nedstämdhet, är vanligare bland elever som har svårt att prata med en eller båda föräldrarna om det som bekymrar dem.

Det är lätt att läsa det som orsak och verkan. En undersökning som mäter vid ett enda tillfälle kan inte visa vad som kom först. Ett barn som mår dåligt kan ha svårare att öppna sig. Ett barn som saknar någon att prata med kan börja må sämre. Båda förloppen kan finnas i samma familj.

Besvären har dessutom ökat. Mellan 2013/14 och 2017/18 steg andelen 11-åriga flickor med flera återkommande psykosomatiska besvär från 29 till 41 procent, och bland pojkarna från 20 till 30 procent. Det gör frågan om vem barnet vänder sig till hemma relevant även i familjer där ingen har märkt något särskilt.

Vad enkäten inte kan säga om er familj

Skolbarns hälsovanor beskriver en hel åldersgrupp. Den säger ingenting om ett enskilt barn, och den säger ingenting om vilken förälder som borde få höra vad. En tonåring väljer själv vem hen går till, och det valet förändras med åldern. Hur det kan se ut när en tonåring börjar bestämma vad föräldrarna får veta tog vi upp i texten om tonåringen som slutar berätta.

Det undersökningen kan ge en förälder är själva frågan. Den är skriven från barnets håll, den ber inte om någon berättelse och den går att ställa utan att något behöver ha hänt.

Nästa gång det är lugnt hemma kan du låna den nästan ordagrant: hur lätt eller svårt är det för dig att prata med mig om något som verkligen bekymrar dig?